Men mamma älskar inte själv själv just nu... Orken har tagit slut. Runnit ut i sanden. Sagt tack för sig.
Frustrationen växer inom mig och när man är hemma med två småbarn finns det inte många sätt att få ut den på.. I alla fall inte för mig. Jag skulle vilja ut och springa. Långt. I kylan. Ensam.
I stället grymtar jag, sparkar till soffbordet och säger en aningen för högt " jag orkar inte mer!". Detta under tiden som bebisen skriker för fullt hållande i mitt byxben, han lagt till som en vana. Detta är inte okej. Jag sjunker ihop mellan soffan och soffbordet gråtandes. Fortfarande med bebisen skrikande bredvid mig.
Min älskade snart fyra år tittar på mig under luggen. Jag hör nästan vad hon tänker. Mamma skriker. Mamma sparkar. Hon som alltid säger att man inte får göra så. Så kramar hon om min hals och pussar mig på kinden. Min älskade lilla riddare i silverrustning och hjärta av guld. Hon. Hon min första. Min enda och sista flicka. Klok sedan dagen hon föddes. Hon är verkligen klok. Övernaturlig. I nästa stund tystnar bebisen och lägger sitt tussiga huvud mot mitt knä och myser. Det vrider om i hjärtat. Energin fylls på igen.
Det är så jag börjar. Med handen på hjärtat.
Ida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar