Packar det som packas kan

Hej på er!

Skriver en rad mitt i packande. Jag ska åka till min bästa vän till lika vapendragare i Umeå. Det blir en delikat helg i bästa vänners tecken. Jag åker själv dit, första resan sedan.. Jag minns inte.. Jo jag var till Stockholm när Snart Fyraåringen var dryga året. Här ska energitanken fyllas med skratt och bekväm tystnad. Underbart.

Packa har med åren blivit bättre på. Som tur är. Förr räckte det inte med en resväska för en natt. Nu kör jag på en stor vandringsryggsäck. Den väskan lugnar mina nerver. Jag tror alltid att min väska ska bli stulen. Vandringsryggan kan jag ha bredvid mig på tåget. Att jag nu erkänner en liten tvångstanke är en annan historia. 

Att nu längta så otroligt mycket efter att få en stund för mig själv kantas av den redan gnagande längtan efter mina små. Jag längtar efter dom innan jag har lämnat dom. Lämnat dom. Jag kan knappt skriva det. Lämna. Nej, mamma ska inte lämna er. Mamma ska fylla på sig själv med sig själv. Mamma är inte bara mamma. Utan människa. Kvinna. Jag måste få en stund att påminna mig om mig själv. Så jag inte tappar bort mig. Bara för att när jag kliver ur min älskade småbarnsbubbla så vet jag vem jag är. 

Så älskade ungar mamma saknar er. Redan.

Nu ska jag försöka få mig mig lite sömn. Så vi kommer upp och hinner kramas en stund innan tåget går.

God natt

Alla älskar mamma..

Men mamma älskar inte själv själv just nu... Orken har tagit slut. Runnit ut i sanden. Sagt tack för sig.

Frustrationen växer inom mig och när man är hemma med två småbarn finns det inte många sätt att få ut den på.. I alla fall inte för mig. Jag skulle vilja ut och springa. Långt. I kylan. Ensam.

I stället grymtar jag, sparkar till soffbordet och säger en aningen för högt " jag orkar inte mer!". Detta under tiden som bebisen skriker för fullt hållande i mitt byxben, han lagt till som en vana. Detta är inte okej.  Jag sjunker ihop mellan soffan och soffbordet gråtandes. Fortfarande med bebisen skrikande bredvid mig.

Min älskade snart fyra år tittar på mig under luggen. Jag hör nästan vad hon tänker. Mamma skriker. Mamma sparkar. Hon som alltid säger att man inte får göra så. Så kramar hon om min hals och pussar mig på kinden. Min älskade lilla riddare i silverrustning och hjärta av guld. Hon. Hon min första. Min enda och sista flicka. Klok sedan dagen hon föddes. Hon är verkligen klok. Övernaturlig. I nästa stund tystnar bebisen och lägger sitt tussiga huvud mot mitt knä och myser. Det vrider om i hjärtat. Energin fylls på igen. 

Det är så jag börjar. Med handen på hjärtat.

Ida